Inte för att vara pessimistisk nu då, men ibland är livet bra lustigt haha. En helt näst intill fantastisk dag, så gott som det kan en helt vanlig vardag betyder i regel att nästa dag blir desto sämre. Livet får ju inte vara för enkelt, mer än en dags lycka - där går gränsen haha. Som kan ni då kanske förstår var inte det här riktigt min dag... Biologi del B nationella gick rent sagt åt helvete, mer än så behöver jag nog inte säga. Idrotten var DÖ jobbig, men det som egentligen gjorde den misslyckad var mitt knä som jag dunkade i, i plinten hår som fasen. Ett svullet blått knä är ju aldrig fel, eller hur? Haha. Som tur var fick vi åtminstone sluta en timma tidigare och jag somnade ganska så omgående när jag kom hem. Dagar som dessa kan man kanske klara sig utan, eller?

Fan vad gött jag mår för ett ögonblick, trött men glad. Helt underbar dag gentemot det vanliga, och vem jag ska tacka vet jag inte riktigt. Haft ett riktigt bra flyt helt enkelt, fått det mesta gjort i skolan som jag planerade idag, alla har vart allmänt trevliga och det fantastiska vädret gör en bara ännu gladare. Min SO lärare kom fram till mig idag och sade att han måste prata med mig och att det var viktigt. Min första tanke var att jag gjort något dumt eller failat totalt på någon uppgift, och då jag brukar sköta mig bra så tippade jag snarare på det andra alternativet. Lite smått panik sådär när han först tog fram min Religions uppsats jag lämnat in för några veckor sedan. Hade nämligen kämpat länge med den och kände mig lite osäker över om jag verkligen skulle få mvg för den, så antog att han skulle be mig kompletera eller något liknande. I stället, mot min förvåning säger han att det var det bästa arbetet han någonsin fått av mig och att det säkert skulle funka på gymnasium också. Snacka om överaskad jag blev, men galet glad! De jobbiga som kvarstår denna vecka är Nationella Biologi del A i morgon, Idrottslektionen som jag ska hålla på fredag samt debatten som sinneslagetiker samma dag. Känns ändå helt okej, synd bara att man inte kunde ha den inställningen jämt.

En börda mindre att bära inom mig efter att ha genomfört itagningsprovet som till min lättnad gick ganska bra. Nu kan jag äntligen släppa denna ångest och gå vidare, för nu väntar ännu många utmaningar denna termin som jag behöver kraft till. Det jag nämnde tidigare är fortfarande som tidigare men jag antar att jag får försöka hantera det på något sätt för att slippa denna ovana jag har om kvällarna, att sitta uppe riktigt sent och stirra in i skärmen samtidigt som jag deppar ihop inom mig och gråter tills jag inte har flera tårar kvar. Så nu ska jag faktiskt ta tillfället i akt och gå och lägga mig med detsamma jag skrivit klart detta inlägg innan jag hinner försvinna in i mig själv, även om jag skulle behöva plugga lite till.

Vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. Har så mycket att säga men vet inte riktigt hur jag ska formulera mig.. Kommer kanske inte med särskilt vettiga inlägg, och mycket är väl kanske lite tungt att läsa. Förvarnar er om att många inlägg kommer se ut lite så ett tag framöver, är väl helt enkelt inne en sådan fas. Mår väl inte överdrivet bra just nu vilket å andra sidan inte är någon nyhet. Mycket plugg att ta sig an och stor prestationsångest från min egen sida. Har varit så stressad denna vecka att det gör ont att andas djupa andetag och jag är helt ärligt riktigt rädd för att jag ska gå under den här terminen. Jag måste hitta kraft någon stans för att orka med men är rädd för att prata om allt som händer, jag vet själv hur jobbigt alla andra har det och nog med sina egna problem. Som råga på det oroar jag mig ständigt för Johan som varit sjuk under en längre period och ska till läkaren på återbesök för fler prover. Riktigt rädd för att det ska visa sig vara något allvarligt, och det skulle verkligen ta all av den kraft jag har kvar. Var ska jag göra av alla mina problem? Det funkar inte att bara blunda. Till och från känner jag mig fullständigt apatisk och skulle inte bry mig alls om så en bomb slog ned framför mig. Och så kommer jag tillbaka till tanken, "Varför skriver jag ens det här? Hjälper det ens, eller gör jag bara denna blogg ännu mer pessimistisk och de få som besöker den ännu något att tänka på?" Jag vet ärligt talat inte, och då jag känner att det kvittar blir det ett inlägg i alla fall.

Halloj! Skulle behöva väcka mina redigerings skills till liv igen, någon som har tips och ideér på vad jag skulle kunna redigera? Alla förslag är välkommna, go for it!

Känt mig väldigt apatisk idag pga allt, men med lite musik och en underbar Johan att prata med känns allt mycket bättre. Känns inte lika hopplöst inför intagningen på måndag heller, åtminstone inte lika stor ångest in för det. Det får gå som det går!

Lite dålig uppdatering pga stress och en massa plugg att ta itu med.

Fasen vad underbart det är med boxning när ilskan är så stor att det håller på att rinna över, riktigt berfriande. Förvandla ilskan till styrka och bara slå så hårt man orkar, och till slut står man där helt matt och ilskan som bortblåst och det enda som cirkulerar i ditt huvud är hur otroligt trött du är efter allt boxande. Tummen upp för boxning! Nu ska man ta och lyssna lite på favorit musiken för tillfället så att humörut går i rätt riktning, behövs nog om jag ska orka med att plugga i kväll. Min något urusla dag tänker jag däremot inte prata om, nog med pessimism här i världen så det räcker. Hoppas ni andra har haft en bra dag och fortsätter på samma spår, hasta luego!

När känslorna tar över är man nästan okontrollerbar, sårbar, tankar flyger både höger och vänster och koncentrationen lika med noll. Snabbare än man tror tar känslostormarna över och det finns bara en sak i huvudet - det som känslostormarna orsakade. Vad gör man egentligen när paniken väller över en och man saknar helt och hållet något vett? Om det vore så enkelt som att knäppa med fingrarna och allt vore över, men samtidigt - vad vore det för ett liv utan smärta? Skulle man verkligen uppskatta det man har, eller i huvudet veta vad lycka är utan att behöva kämpa och gå igenom smärta i livet? Åtminstone inget man reflekterar över i stundens hetta. Hur många gånger om man än utsätts för all form av olidlig smärta lyckas man till slut läka ihop med tidens helande kraft, men ärren finns kvar som en påminnelse att man fortfarande lever. Kanske är det en del av livet, men vem o andra sidan har sagt att livet ska vara något drömparadis?